This was written two years ago as my first reaction to the sitcom. The English comment below is actually a bit later.
Jag tittar på Mad Men... Är det symptomatiskt att en serie av det slaget har skapats och slår igenom just nu? Den är på många sätt extremt olik de serier som annars kör på den globala sit com scenen. Den är långsam, varje tagning får lov att vila hos tittaren, inga snabba klipp, vackert komponerat. Scenerierna är perfekta urklipp ur historien. Min generations historia. Den handlar om femtio- och sextiotalisternas föräldrar. Om det som formade deras liv som unga vuxna, som unga föräldrar, om deras prestationsångest, deras moraliskt tveksamma beteenden i en tid då förr-nu-framtid bröts mot varandra, där preventivmedlen just hade börjat påverka och förändra sättet sexualiteten och därmed parförhållandet, en tid då den unga medelklasskvinnan tog klivet ut i arbetslivet och därmed skapade förutsättningarna för 1990talets globala jämställdhetspolitik, genom kvinnors ökade makt över den egna försörjningen—genom arbete.
Det har ofta sagts att kvinnors kontroll över den egna kroppen, dvs. rätten till en sexualitet (alltså den egna) och rätten att fatta reproduktiva beslut är det helt centrala i kvinnors frigörelse, inte bara i Nord, utan även i Syd. När man tittar på Mad Men kan man frästas att hålla med. Vi uppfattar kanske inte det underliggande meddelandet, i form av skillnaden mellan Don Drapers älskarinnor som personifierar friheten, Betty Draper och hennes livsångest som förstärks av att det flyttar in en frånskild kvinna med barn i ett grannhus—en kvinna som tydligen inte är nedslagen av denna sin tveksamma status—och kvinnorna på kontoret, som spelar och lär ut ’sjuksköterska-läkare’ spelet mycket skickligt. De är moderna, de är fria som kor på grönbete de första vårdagarna—rymlingar. Med mammor som kanske uppmuntrat dem, sätt till att de inte blev intagna hemmafruar liksom dem själva. De fnittrar, över lönerna, över sin egen frigjordhet, männens uppvaktande, sitt eget spel med männen. De erfarna vet att det inte är allvarligt, söker inte kärleken utan bara nöjet, medan den ‘nya’ går fel; hon bryter gångna tiders sextabun, förväxlar klumpig närgångenhet med kärlek, förblir honom ‘trogen’ i sitt flirtande med de övriga manliga kollegorna. Samtidigt sitter hemmafrun Betty fången i sin egen lycka—mannen, hans karriär, huset, barnen—och får kraftiga symptom på depression, utmattning, sammanbrott. Härdsmälta. Medan hon väntar lydigt och dygdigt på att maken skall komma hem efter jobbet eller efter en natt hos ‘älskarinnan’ som är så milslångt ifrån hemmafruidealet man nog kan komma: De är alla sig själva, ser bara till sig själva, är egensinniga, vägrar vara servicemaskiner. De har en relation med Don eller med andra för att de vill det, inte för att de har flirtats omkull.
Genom Mad Men blir det så tydligt att vi fortfarande befinner oss i loopen. Vi är fortfarande inne i den transformationsprocess som påbörjades under andra världskriget. Serien är inte som så många hävdar ett porträtt av 1960talet, det är ett porträtt av oss själva, i 60talskulisser. Vi lutar oss bekvämt tillbaka i TV-soffan och kollar in hur det var, skrattar åt och förfäras över hur människorna då behandlade varandra, och ser inte att vi inte har kommit så värst mycket längre på 50 år. Vi är kvar i samma hjulspår, inte bara vad det gäller genusrelationerna, utan även vad det gäller idealen och förhållandet till konsumtion. Hemmafrun kanske inte finns kvar, men idealet som förknippas med henne är det samma (t ex i inrednings- och renlighetskraven och i mödrandet) samtidigt som man skall ha en karriär, bete sig som en älskarinna, ha välartade och skol-lyckade barn, och en man som håller sig hemmavid och är jämställd. Alla Mad Men kvinnorna samlade i en enda idealkvinna, som dessutom skall vara lycklig, precis som Betty Draper borde vara... Är det konstigt att vi inte klarar av det, att vi drabbas av utmattningsdepressioner?
Serien är som en mardröm. Jag kan inte sova när jag har tittat på en episod, och upplever den som den ultimata skräckfilmen.
Jag tittar på Mad Men... Är det symptomatiskt att en serie av det slaget har skapats och slår igenom just nu? Den är på många sätt extremt olik de serier som annars kör på den globala sit com scenen. Den är långsam, varje tagning får lov att vila hos tittaren, inga snabba klipp, vackert komponerat. Scenerierna är perfekta urklipp ur historien. Min generations historia. Den handlar om femtio- och sextiotalisternas föräldrar. Om det som formade deras liv som unga vuxna, som unga föräldrar, om deras prestationsångest, deras moraliskt tveksamma beteenden i en tid då förr-nu-framtid bröts mot varandra, där preventivmedlen just hade börjat påverka och förändra sättet sexualiteten och därmed parförhållandet, en tid då den unga medelklasskvinnan tog klivet ut i arbetslivet och därmed skapade förutsättningarna för 1990talets globala jämställdhetspolitik, genom kvinnors ökade makt över den egna försörjningen—genom arbete.
Det har ofta sagts att kvinnors kontroll över den egna kroppen, dvs. rätten till en sexualitet (alltså den egna) och rätten att fatta reproduktiva beslut är det helt centrala i kvinnors frigörelse, inte bara i Nord, utan även i Syd. När man tittar på Mad Men kan man frästas att hålla med. Vi uppfattar kanske inte det underliggande meddelandet, i form av skillnaden mellan Don Drapers älskarinnor som personifierar friheten, Betty Draper och hennes livsångest som förstärks av att det flyttar in en frånskild kvinna med barn i ett grannhus—en kvinna som tydligen inte är nedslagen av denna sin tveksamma status—och kvinnorna på kontoret, som spelar och lär ut ’sjuksköterska-läkare’ spelet mycket skickligt. De är moderna, de är fria som kor på grönbete de första vårdagarna—rymlingar. Med mammor som kanske uppmuntrat dem, sätt till att de inte blev intagna hemmafruar liksom dem själva. De fnittrar, över lönerna, över sin egen frigjordhet, männens uppvaktande, sitt eget spel med männen. De erfarna vet att det inte är allvarligt, söker inte kärleken utan bara nöjet, medan den ‘nya’ går fel; hon bryter gångna tiders sextabun, förväxlar klumpig närgångenhet med kärlek, förblir honom ‘trogen’ i sitt flirtande med de övriga manliga kollegorna. Samtidigt sitter hemmafrun Betty fången i sin egen lycka—mannen, hans karriär, huset, barnen—och får kraftiga symptom på depression, utmattning, sammanbrott. Härdsmälta. Medan hon väntar lydigt och dygdigt på att maken skall komma hem efter jobbet eller efter en natt hos ‘älskarinnan’ som är så milslångt ifrån hemmafruidealet man nog kan komma: De är alla sig själva, ser bara till sig själva, är egensinniga, vägrar vara servicemaskiner. De har en relation med Don eller med andra för att de vill det, inte för att de har flirtats omkull.
Genom Mad Men blir det så tydligt att vi fortfarande befinner oss i loopen. Vi är fortfarande inne i den transformationsprocess som påbörjades under andra världskriget. Serien är inte som så många hävdar ett porträtt av 1960talet, det är ett porträtt av oss själva, i 60talskulisser. Vi lutar oss bekvämt tillbaka i TV-soffan och kollar in hur det var, skrattar åt och förfäras över hur människorna då behandlade varandra, och ser inte att vi inte har kommit så värst mycket längre på 50 år. Vi är kvar i samma hjulspår, inte bara vad det gäller genusrelationerna, utan även vad det gäller idealen och förhållandet till konsumtion. Hemmafrun kanske inte finns kvar, men idealet som förknippas med henne är det samma (t ex i inrednings- och renlighetskraven och i mödrandet) samtidigt som man skall ha en karriär, bete sig som en älskarinna, ha välartade och skol-lyckade barn, och en man som håller sig hemmavid och är jämställd. Alla Mad Men kvinnorna samlade i en enda idealkvinna, som dessutom skall vara lycklig, precis som Betty Draper borde vara... Är det konstigt att vi inte klarar av det, att vi drabbas av utmattningsdepressioner?
Serien är som en mardröm. Jag kan inte sova när jag har tittat på en episod, och upplever den som den ultimata skräckfilmen.
